Al - Klibbal, Gråal - Alnus glutinosa, Alnus incana

Trädet
Det förekommer två arter av al i Sverige, gråal och klibbal. Klibbalen växer framför allt i södra Sverige upp till Gästrikland, Dalarna och Värmland. Gråalen trivs i Norrland och ner till Bergslagen.

Klibbalens bark är hos det unga trädet slät, blank och har en grönaktig ton. Med åldern får den en grov mörkbrun skorpbark. Skotten och bladen är klibbiga, därför namnet. Hos gråalen förblir barken slät med en silvergrå ton och stammarna kan ibland vara mycket korkiga. Bladen är mer spetsiga på gråalen. Alen är det enda lövträd som bär kottar. Bladen blir inte gula på hösten utan förblir gröna tills de faller av.

Klibbalen vill ha mycket ljus och fukt. Den trivs bra längs vattendrag, kärr och stränder. Den brukar bli ca 25 meter hög. Gråalen är inte lika beroende av ljus och fukt som klibbalen. Den kan t.o.m. växa på torra sandmarker. Gråalen är något mindre, med en maxhöjd på ca 20 meter.

Virket
Klibbalens ved är lättbearbetad och ljust gulrött till färgen. Det används bl.a. till träskor och skaft på redskaps eftersom det är lätt, mjukt, skonsamt mot huden och inte ger några vassa stickor. Klibbalen är ett bra möbelvirke eftersom det inte rör sig så mycket när den torkar. Den är mycket röttålig under vatten och passar därför bra till dammluckor, vattenrännor, skopor och tunnor.

Gråalens ved är lite ljusare än klibbalens. Virket är något mjukare, kvistigare och av klenare dimensionen och används därför mest till mindre slöjdföremål. Det är inte lika tåligt mot fukt som klibbalens. De flesta sågverken sorterar inte upp de båda sorterna utan säljer allt virke under namnet al.

Det kan bildas stora knölar vid roten. Dessa ger ett korralliknande virke som påminner om masurbjörkens. Det är hårt, står bra emot slitage och ett populärt fanerämne inom möbelindustrin där det brukar säljas under namnet alrot. Slöjdare använder det till kåsor, verktygsskaft m.m.



Visste du att:

• Barken som är rödaktig kan användas vid färgning och vid garvning av skinn och textiler.
• Under nödåren förr hände det att barken maldes ner och blandades i mjöl vid bakning så att mjölet skulle räcka längre. Bladen användes ofta som kreatursfoder.
• Inom folkmedicinen har både blad och bark använts som omslag vid brännsår samt inflammerade och öppna sår.